Sedan 1994 har finansieringen av specialistutbildningen för läkare i Sverige övergått från staten till
landstingen/regionerna, vilket innebär att landsting/regioner har det finansiella ansvaret för
utbildningen. Enligt en rapport från 2018 finansieras årligen cirka 4,4 miljarder kronor av
landstingen/regionerna för specialistutbildningen av läkare i Sverige. Antalet specialistutbildade
läkare ökade med 50% under perioden 2000–2018, men det finns fortfarande brist på vissa
specialiteter, som till exempel allmänmedicin och psykiatri.
Jämfört med andra länder anses Schweiz ha det bästa systemet för fortbildning och flest specialister
per invånare. De har ett system som bygger på samarbete mellan staten och universiteten, med
fokus på individanpassad utbildning och en hög grad av flexibilitet. För att förbättra systemet i
Sverige skulle man kunna överväga att införa liknande modeller, med tydligare individanpassning och
flexibilitet i utbildningen.
För att motverka bristen på läkare och vårdpersonal i vissa specialiteter och vissa delar av landet
skulle det kunna vara värt att undersöka möjligheten att införa incitament för att locka läkare till
områden med brist på vårdpersonal. Ett exempel på detta är Norge, där man kan få avdrag på
studielån genom att arbeta som läkare i områden med brist på läkare.
Det finns också en ökande brist på specialistläkare i landets samtliga regioner, samtidigt som det
finns 1 000 nyexaminerade läkare som väntar på AT-tjänst. Läkarförbundet vill att staten ska ta
ansvar för samtliga delar i läkares utbildning, från antalet platser på läkarutbildningen till antalet AT-,
BT- och ST-tjänster. Idag är grundutbildningen statens ansvar, medan ansvaret för att tillsätta
tillräckligt med utbildningstjänster delas av de 21 regionerna.
Den ökande bristen på specialistläkare i Sverige och de långa väntetiderna för att få en
specialistutbildning har blivit alltmer uppmärksammat av både professionella organisationer och
politiska beslutsfattare. För att hantera denna situation har flera förslag presenterats för att förbättra
finansieringen av läkarnas specialistutbildning och minska bristen på läkare i vissa specialiteter.
En möjlig lösning kan vara att införa modeller som liknar det schweiziska systemet för fortbildning,
med individanpassad utbildning och hög grad av flexibilitet. Detta kan bidra till att locka fler läkare till
specialiteter där det råder brist, som till exempel allmänmedicin och psykiatri.
En annan potentiell lösning är att använda incitament för att locka läkare till områden med brist på
vårdpersonal. Ett exempel på detta är systemet i Norge där man kan få avdrag på studielån genom
att arbeta som läkare i områden med brist på läkare. En liknande modell skulle kunna införas i
Sverige för att minska bristen på läkare och vårdpersonal i vissa specialiteter och delar av landet.
Det är också viktigt att se över hur resurserna allokeras och finansieras inom den svenska hälso- och
sjukvården. Enligt rapporten från Socialstyrelsen finns det kontraster i finansiering och
resursallokering mellan olika regioner i Sverige, vilket kan bidra till bristen på specialistläkare i hela
landet. Läkarförbundet har föreslagit att staten bör ta ansvar för alla delar av läkares utbildning, från
antalet platser på läkarutbildningen till antalet AT-, BT- och ST-tjänster.
I ljuset av den ökande befolkningen i Sverige är det viktigt att ta itu med bristen på specialistläkare
och se över finansiering och resursallokering inom hälso- och sjukvården för att möta de framtida
behoven av vårdpersonal.
REFERENS:
- https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2022/09/okning-av-antalet-lakare-per-capita/
- https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2022-2-7759.pdf